Du fina katt.
Som var så liten och fjuttig när vi hämtade dig. Ja vi körde många mil för att få hem dig, vi hade ju bestämt oss för en vit katt. Endast ett par svarta strån hade du på huvudet.
När vi kom hem jagade din bror ner dig i källaren och gav den en smocka, för att visa att det minsann var han som bestämde. Så många gånger du sen fick ge igen. Men fast ni slogs så det låg tussar likt louvikka-vantar kring golvet var ni också bästa kompisar och bröder. Ni sov ofta tillsammans och tom på varandra.
Du var en väldigt speciell kisse med stor personlighet och många små egenheter. Du var herre på täppan och vek inte ens undan när det kom bilar på vägen. Du låg stilla kvar och bilarna fick snällt köra runt dig. Du låg ofta på trottoaren som om det var armstödet på en soffa.
Du var inte sen in i köket när du upptäckta att det var något ätbart i görningen. Tigga det kunde du och vet inte vilken vovve du lärt dig "vacker tass" utav. Jag kan fortfarande skratta när jag tänker på hur du ofta var tvungen att ducka innan du gick ut då kalluften drog in på dig när man öppnade dörren. Eller hur du kom springande och lät som en duva kurrades när man pratade med dig.
Nu finns du inte med oss längre.
Du blev sjuk.
Vi är många som kommer minnas och sakna dig. Inte minst en liten fröken som såg en bästa vän i dig.
Vila i frid kompis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Vad roligt att du tittade in! Tack!