Som mammaledig är det lätt att tro att man ska ha mycket egentid och att man ska hinna med ditt och datt, och visst har man mycket tid ensam hemma med barnet. Men att ta en lång härlig dusch, noppa ögonbryn eller annat "ta-hand-om-sig-själv-ego-tid" kan vara lite lurigt att hitta tid för alla gånger man känner för det. Är det inte mat, blöjbyte eller "jag är uttråkad"/"jag vill ha sällskap" skrik så är det ofta någonting som behöver fixas. Saker jag gärna gör eftersom både jag och andra vill och mår bra över det. Men de stunder som man bara kan slappa en stund och njuta av sig själv ÄR dyrabara. Och sånt som man också behöver för att må bra.
Förstå mig rätt, jag menar inte att man aldrig hinner göra något, men ganska ofta så får man göra saker på ett annorlunda sätt än vad man är van vid eftersom man har en annan liten krabat som behöver ens uppmärksamhet. Ibland får man avbryta saker för att först ta hand om lillen. Men hur hittar man egentligen den där balansen? (om den nu finns, ehe)
Tycker att det är ganska konstigt hur man är som människa ibland, jag kan känna ibland att en halvtimma av bara egentid hade varit underbart, samtidigt som de gånger jag har folk som kan "lösa av" en så kan jag ibland känna att det är ganska roligt att vara med och se hur lillen reagerar och ter sig med denne/dessa. Varför tar man inte tillvara på dessa stunder oftare till denna egentid man kan behöva för att ladda ett batteri? För även fast vi älskar våra små mer än livet själv så blir man ibland trött och behöver en paus ibland.
Men slutsattsen är ändå att det inte spelar någon roll hur mycket barnet skriker för de är ändå den som alltid får en att smälta, som en snögubbe i sahara, av ren kärlek.
