Sånt som sätter spår

Jag tänker ibland på det och vad som kunde ha hänt. Den olyckliga händelsen vi fick uppleva med lilla L. Det är en skrämmande tanke och jag är så otroligt glad och tacksam över att det slutade lyckligt. Ändå sätter sånt här sina spår och jag kan inte rå för att jag ändå blir lite nervös när hon kräks när hon ligger ner.

Tankar vandrar också iväg till de som inte haft samma tur. Tankar på min lilla kusin som sorgligt lämnade oss endast sju år gammal och beundran till min moster som lever med det varje dag. Jag skrev en dikt när han gick bort och den vill jag dela med er till hans ära.

"Telefonen den ringde
De var min bror
De orden han sa
Ville jag inte tro

Fastän jag inte hört
Visste jag ändå allt
Att änglarna hade fört
Min kära vän till nästa anhallt

Du som inte ens hann bli stor
Du kommer aldrig åter
Saknaden är så stor
att mitt hjärta bara gråter"